Varje gång det regnar så tänker jag osökt på Lars Winnerbäcks Jag har väntat på ett regn. Lars mörka röst tillsammans med smattrandet av regn på fönsterrutorna är en oslagbar kombination och det gör att jag känner mig helt lugn. Det är konstigt det där, att vissa låtar får en att känna ett total lugn. Så är det i alla fall för mig. Hur mörkt och hopplöst allt känns, hur äckligt livet än känns så finns det de där speciella låtarna som fyller mig med känslan av att allt löser sig. Jag kan tänka mig att det kan vara som när man röker på.
Just nu känner jag mig uttråkad. Jag sitter halvt om halvt och väntar på att Malin ska komma, vilket hon inte gör förän om tre timmar så varför jag väntar är en bra fråga. Vi ska i alla fall åka tillbaka till Karlstad idag och imorrn börjar min sista jobbvecka. Jag har total ångest över det. Jag gillar mitt jobb, förbannat mycket också. Jag gillar känslan av att känna mig behövd, att folk blir glad av att jag kommer. Och det faktum att jag faktiskt har ett jobb. Men som man säger, all good things must come to an end. Så det är väl bara att le och sen ge sig ut i arbetslöshetens djungel. Jag kan knappt vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar